Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Pieta | St John the Baptist | In the mirror of herself | Sexy body, female nudes, classical nudes 72 | Absence Makes the Heart Grow Fonder |
Related Artists:
Niccolo Di ser Sozzo
Italian Painter, active ca.1350-1363
willi baumeister
Willi Baumeister (January 22, 1889 ?C August 31, 1955) was a German painter, scenic designer, art professor, and typographer. Willi Baumeister, born in Stuttgart in 1889, completed an apprenticeship as a decorative painter in his native city from 1905 to 1907, followed by military service (fall 1907?C1908). Even during his apprenticeship, Baumeister had already commenced his art studies at the Stuttgart Art Academy (Königlich Werttembergische Akademie) (1905?C1906), attended Robert Poetzelbergers drawing class, and took additional lessons from Josef Kerschensteiner. In 1906 he resumed his apprenticeship and, in 1907, completed the trade test. Following his military service, Baumeister continued his studies at the art academy. Dismissed by his teacher Poetzelberger due to lack of talent, he switched into the composition class of Adolf Holzel, with whom he studied until 1912, where he met his life-long friend, Oskar Schlemmer. Baumeister took his first trip to Paris in 1911, successfully participated in a gallery exhibition in Zurich in 1912 and a year later participated in Der Erste Deutsche Herbstsalon (The First German Autumn Salon) in the Berlin gallery Der Sturm. There he met the expressionist painter Franz Marc. In 1914 Baumeister had his first solo exhibition at Der Neue Kunstsalon (New Art Salon) in Stuttgart. In the same year, Adolf Hölzel arranged a commission for wall paintings at the Deutsche Werkbund-Ausstellung (German Werkbund Exhibition) in Cologne for Baumeister, Schlemmer, and Herman Stenner. Prior to being drafted into the army in the summer of 1914 (until 1918), Baumeister travelled to Amsterdam, London, and Paris. Even during the war, Baumeister met the painter Oskar Kokoschka and the architect Adolf Loos in Vienna in 1915. In 1916 he participated in the exhibition Hölzel und sein Kreis (Hölzel and his Circle) at the Art Association in Freiburg im Breisgau, which was subsequently shown at the Ludwig Schames Art Salon in Frankfurt am Main. In 1918, still prior to being discharged from military service, he threw an exhibition with his friend Oskar Schlemmer at the Galerie Schaller in Stuttgart. Baumeister and Schlemmer campaigned to bring Paul Klee to the Stuttgart Academy, which was rejected by the Academy. Klee, in his part, however, would have been willing to come. In 1919 Baumeister became a member of the Berlin artist association Novembergruppe (November Group). The group was founded by Max Pechstein in 1918, immediately following Germanys capitulation and the fall of the monarchy. It remained one the most important alliances of German artists until 1933. In Stuttgart in 1919, Baumeister took up the initiative with Schlemmer and other artists to found the artist group Üecht (Alemannic: genuine, true), which he left in 1921. In 1919 he produced his first stage design, which was followed by seventeen others. In 1920 Baumeister completed his art studies, worked as an independent artist, and participated in exhibitions in Berlin, Dresden, and Hagen. His popularity and recognition abroad became evident in a joint exhibition with Fernand Leger in the Berlin gallery Der Sturm in 1922. During these years, Baumeister developed professional relationships with artists such as Paul Klee, Leger, Le Corbusier, Amedee Ozenfant, and Michel Seuphor. In 1924 several of his works were shown at the Erste Allgemeine Deutsche Kunstausstellung (First General German Art Exhibition) in Moscow and, in 1925, he participated in the Paris exhibition L'Art deaujourdehui (Art Today). Alongside his artistic work, he was also active in the area of commercial art and designed advertisements for numerous companies, such as Bosch and DLW (Deutsche Linoleumwerke)
Tack Augustus Vincent
A painter of portraits, murals and abstractions. American, 1870-1949 American, 1870-1949, was an American painter of portraits, landscapes and abstractions. He was born in Pittsburgh, Pennsylvania in 1870 and moved with his family to New York in 1883. After graduating from St. Francis Xavier College in New York City in 1890, Tack studied at the Art Students League of New York until 1895. He is believed to have frequented the studio of painter and stained glass designer John La Farge, whose portrait he painted around 1900. He had his first solo exhibition at the Kraushaar Galleries in New York City in 1896. The following year he moved to an artists?? colony in Deerfield, Massachusetts, where he met and later married Agnes Gordon Fuller, daughter of artist George Fuller. Tack maintained a studio in New York from 1894 until the end of his life. He had frequent exhibitions at New York City galleries. From 1900 until the 1920s his work was shown regularly at the Worcester Art Museum, at the Carnegie International exhibitions in Pittsburgh, and at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts in Philadelphia. He taught at the Art Students League of New York between 1906 and 1910 and at Yale University from 1910 to 1913. About 1914 to 1915 his work attracted the notice of Duncan Phillips, who became his close friend and chief patron. Phillips and Tack also collaborated on the organization of the Allied War Salon of 1918. Tack died in 1949 in New York City.